Tio dagar innan vi nått vad som känns som tidens slut

På svenska C skulle vi skriva en krönika som avslutning på kursen. En krönika om våren men allt jag kan tänka på är studenten. Så jag ljög ihop lite bullshit om hur det kan kännas som student just nu. Kom på att jag fan är rädd för framtiden. EN STOR ELOGE TILL DEN SOM ORKAR LÄSA ALLT, för den late kan jag sammanfatta den som ett filosofiskt dagboksinlägg om att ligga i gräset, göra planer inför studenten och att inte våga tänka på framtiden. Oh how interesting!  

Vi ligger på rygg och räknar moln som seglar förbi ovanför oss, omgivna av miljontals små gröna strån som precis har kikat upp ur jorden för första gången i år. Vinden fläktar och förstärker doften av nytt gräs. Vi ligger där helt stilla och stannar tiden en timme eller två från allt som har med skolans tegelväggar, datorernas surr och pluggångest att göra. Precis just nu är det exakt tio dagar, nitton timmar och tre minuter kvar tills vi hoppar i vita klänningar, sminkar oss med vattenfast mascara och Äntligen. Tar. Studenten. Efter tre år tillsammans är det nu bara tio dagar tills vi tar på oss mössorna och springer ut i världen. Vi har räknat ned dagarna ända sedan i vintras, då ljuset var svagare och våra näsor betydligt blekare och helt utan fräknar. Nu är ljuset skarpt och brännande. För varje avkryssad dag i kalendern verkar värmen stiga ytterligare några grader. Vi räknar ut hur mycket ljudet till flaket kostar, vilka tillbehör som passar bäst till champagnen och återigen, sätter ytterligare några kryss i nedräkningen.

Det här är vår tid sägs det. Vår tid att efter 18 år ta på oss de vita mössorna och gå i mål, en tid att minnas. Det är så mycket som ska hinnas med, så mycket som måste göras och planeras. Kalendern är inte bara full av röda nedräkningskryss. Där finns även fester, prov och inlämningsdatum och slutligen, the absolute final day, skriven stort och rött över hela sidan för att inte missas. Det är här är vår tid att minnas sägs det, men med så mycket som ska klämmas in den sista månaden vet jag ärligt inte om vi kommer komma ihåg allt. För just nu behövs almanackan som stöd för minnet, men sedan då. Kommer alla de dagar vi så omsorgsfullt planerat, för att lyckas kräma ur det absolut bästa ur, att bli ihågkomna? Huvudet känns redan som ett hopsnärjt kaos av händelser och jag har svårt att komma ihåg vad som hände bara för två dagar sedan. Det beror inte enbart på alkoholen vi ständigt dricker lite för mycket av. Inte är det en släng av demens heller, trots att vi känner oss äldre än någonsin. Alla planer vi gör spelar in och ökar varje dag volymen på röran av minnen. Men kanske är de alla planer som vi inte har än som spökar mest. De framtidsplaner vi fortfarande inte vet skepnaden på som, gör att vi måste sysselsätta oss med så mycket annat för att slippa tänka på dem. Som gör att vi nu pluggar effektivare än någonsin, ständigt söker parkhäng och gemenskap och som gör att vi frenetiskt, ja nästan galet planerar vad som måste hinnas på tio dagar. För utan planerna, utan den ständiga aktiviteten, skulle hjärnspökena inför framtiden kanske lyckas träda fram och skrämma livet ur oss. 

Vi ligger i gräset med korta jeansshorts, tunna linnen och kisar mot solen. Det är tio dagar kvar och så mycket att tänka på. Vi vet alla så himla väl att det finns miljoner viktigare saker än vilket väder det blir de närmsta dagarna och om det är lämpligt för att spela kubb och dricka folköl i. Men just nu skiter vi i det. De dagarna som följer efter studenten, alla vita tomma sidor i kalendern som fortfarande väntar på en plan som kan fylla upp dem, tänker vi inte på än. Vi ligger i gräset pausar från omvärlden. Just nu känns framtiden lika långt borta som molnen där uppe på himlen. Och det slår mig, att mitt i allt studentvimmel, så har jag för första gången lyckats fånga dagen och njuta av just det här ögonblicket. Kanske är det gräset, solen och himlen som blir det starkaste minnet jag bär med mig i framtiden. Den framtid vi inte tänker än på, vars sidor i kalendern ännu är lika vita som våra studentmössor. För just nu är det tio dagar till som gäller. Tio dagar innan vi nått vad som känns som tidens slut. Sedan kör vi.

En sådan människa som går i perioder

Jag tror att det är dags för mig att börja blogga litegrann igen. Fortfarande lika anonymt och aldrig som tidigare men vafan. Har mina perioder då jag leker hipster, och nu har bloggande gått från hipstertrend till vanlig trend och slutligen en eftertrend som jag har bestämt mig för att följa dåråååååe. Hur c00l får man bli lixx.

Närå skämt å sido (åh vad jag hatar det uttrycket, hej pensionär) så kände jag bara ett bekräftelse- och skrivbehov just nu. Fick dessutom reda på att min familj suttit och kollat min twitter som fredagsunderhållning i stugan vilket gör mig lite paranoid. Kan dom skaffa sig ett liv istället för att följa mitt liksom. Så där känner jag just nu inte för att skriva. Blogg får det bli, nu kör vi på med dokumentation och modifikation folks!!