Det sorgligaste någonsin

Att stå i en gräsgrön hage och desperat krama sig fast vid en vit häst i spöregnet. Och det gör inte något att allt är jätteblött och hagen mjukas upp till lera och att de gula smörblommorna böjer sig av vattendropparnas tyngd. Det gör inget, för man måste ta vara på tiden. För att man nyss har fått reda på att hästen har blivit utdömd. Inom hästvärlden är det ett ord som betyder dömd till döden. Att den måste avlivas med ett skott i nacken inom den närmsta månaden, för den kommer aldrig bli bra. Benen blir bara mer och mer halta och han har så ont när han bara skrittar. Och det är så sorgligt för det borde inte få hända en sådan ung häst, nästan oriden och så himla himla snäll. Ta någon av de gamla istället. De där halta benen borde springa fort fort fort istället för att bara göra ont. Men så funkar det tydligen inte. Så det enda man kan göra är att stå där i regnet med fickorna fyllda med äpplen och känna sig som en tolvåring hästnörd på nytt igen, samtidigt som fötterna blir blötare i de slitna stallskorna och smutsbruna regntårar rinner ned för den vita pälsen och hjärtat värker lite för hästens skull när han står där så lugnt och låter sig klias, ögonen slutna och huvudet avslappnat hängande. Det är något av det sorgligaste jag vet.